KURIOSA


                            Tillbaka till startsidan

        
         Branddammen i Lidgatu, 25 juni 1961.  Fotograferad
         och kolorerad av Paul Lundin. Den låg vid nuvarande
         Margit och Lars Pehrssons gård.

         Bilden ägs av Paul Lundins minnesfond och
         kommer från Bilddatabas Sollefteå.

         När vi var barn åkte vi skridskor på dammen vintertid.

                                                                               Karin O

        



     Klicka på bilden för att se den i större format
 

 

Nere vid skvaltkvarn, Nämforsen.

Gunnar Altin  1986

 

 

                  Häst från 1971 av

                    Gustaf Westin

 


                                                      Några som inte längre finns kvar

Från vänster:  August Hägglund, Anna Hägglund, Janne Lidblom, H-P Altin, Petrus Persson, Gunnar Persson,
August Persson, Anselm Nilsson, Wilhelm Persson, Petrus Westin och Sanfrid Olsson (bakom).
Fotots ägare, Sture Persson


                                                                                             


                      Henrik Walentin Wallin
 

En annan Lidgatubo med poetisk talang var H W Wallin. Han föddes 1880 på Vallen i Junsele och flyttade 1907 tillsammans med hustrun Kristina (född Nordahl) till Lidgatu .
Där bodde de på Klockargården och drev bland annat ett tegelbruk. Gården är fortfarande kvar i släktens ägo. Han skrev t.ex. Nämforsens klagan.
 


 

Nämforsens klagan
 

Med vemod och klagan jag kväder en sång
för nu är jag besegrad av kulturens gång.
Blott brusa och dåna var mitt ideal
så det gav eko kring berg och kring dal

Visst kännes det smärtsamt att mista den kraft,
som från urminnes tider jag alltid har haft.
Nu jag kryper till korset och gör mitt honnör
medan dånet det tystnar och dör.

Minns ni sagan om Nämforsen från forndomens dar?
ren i glömskan den fallit nu har.
När som trollen med staven mot klippväggar slog
då vår Herre både vredgas och log.

Uti sagan är sagt jag skall tystna en gång
och bli slut på mitt dån och min brusande sång.
Men sekler skall komma och sekler skall gå
över kultur skall naturen rå.

 
Nu är jag bunden och dömd likt en fånge i bur,
men jag vet jag har hjälp utav Herrans natur.
För de bojor skall brista, som människor smitt
och jag skall bryta en fåra på nytt.

Sen skall jag brusa och välla mig fram likt en hin
ej bli hejdad av människor, väder och vind.
Och mitt skum skall jag kasta så högt jag förmår
och brusa se´n i mångtusende år.

Och till sist bland de älvor i Nämforsens djup
skall jag famna och smeka, som jag gjort förut.
För den orätt jag lidit, skall jag hämnas en gång
sen sjunga evigt min brusande sång.

                                 
                                     H. W. WALLIN    1947